Etapp 49
Jag har aldrig mediterat eller hållt på med något snarlikt, jag är inte mycket för påtvingad mindfullness. Jag har till och med svårt att hålla mig för att sucka när Yoga-instruktören börjar prata energier. Jag har mina hästar och mina promenader.
Att vara ute och gå i timmar, upptäcka nya stigar och känna skogsdoft - det är magiskt. När jag går längs grusvägen som leder mig mot masugnssjön, ensam och långt ifrån närmsta allmänna väg, så tänker jag mycket. Jag tänker på allt jag gjort,
alla val i livet som lett mig fram till att jag är just på denna grusväg just idag. Jag tänker på saker jag inte kunnat välja, som att insjukna i diabetes, nästan bli blind och nu ha njursvikt. Jag tänker på min älskade sambo och jag tänker på
hur nära jag varit att förlora honom, förlora oss. Jag tänker på mina älskade hästar, som räddat mig från vanvett, skänkt mig oändlig glädje och ruinerat mig på samma gång. Tankarna är min enda följeslagare.
Men så plötsligt tar kalhygget slut, leden viker av och mellan tallarna öppnar den fantastiska masugnssjön upp sig. Om det inte vore för E4:ans ständiga sus skulle masugnssjön vara en återkommande tillflyktsort. En liten dold pärla, med klippor
som badar i kvällssol.
Just den där fredagen, när vårsolen värmde fastän klockan var närmare 18.00, Skulle jag gjort mycket för att ha haft utrustning med för övernattning i skärmskyddet vid strandkanten.
Innan jag lämnar sjön hinner jag bestämma mig. Det är det här jag vill ägna min lilla överblivna tid åt. Inte bara i teorin, utan även i praktiken. Det är i naturen jag hör hemma.
